Om orimliga krav och människovärde

Tid har förflutit. Solen har gassat, och regnet har öst ner. Det öser än.

Denna blogg har varit lite av en monolog ett tag nu – kanske är det därför den har stannat av? Jag har i alla fall känt mig lite ensam här. Nåväl.

Jag fick en märklig och jobbig insikt för ett tag sedan: jag skäms över att jag har så vacklande självkänsla. Jag tycker alltså att jag är dålig för att jag tycker att jag är dålig. Snacka om dubbel bestraffning! Varifrån kommer dessa negativa tankespiraler egentligen? Om ens strävan efter att må bra och tycka om sig själv blir ännu ett ok man bär, hur tusan ska man göra då?

Lösningen är väl att på något sätt vara lite snällare med sig själv, mer tillåtande och accepterande. Men hur balanserar man acceptans med en strävan efter att bli en bättre människa?

En annan sak jag har funderat över är just vad som gör en till en bra människa, detta mot bakgrund att jag som sagt kan tycka att min i grunden positiva strävan efter att vara snäll, generös, empatisk osv. ofta får mig att känna mig otillräcklig. Tycker att vi ofta pratar om vad som inte definierar ens värde som människa (framgång, karriär, utseende osv, sånt som värderas högt i samhället i stort men som inte egentligen säger något om hur god man är som människa) men vad är det då som avgör ens värde? När är man en bra människa? På sätt och vis måste det väl bero på ens handlingar: hur man beter sig gentemot sina medmänniskor. Men räcker det att göra så gott man kan? Och vad innebär det, dvs hur mycket energi måste man ha lagt ner på något för att kunna säga att man gjort så gott man kan? Man kan ju alltid göra mer.

För mig förvandlas ofta min strävan efter att vara bra till en strävan efter att vara perfekt. Om jag är fullkomlig så är jag bra. Inte annars. Detta är ju ett helt orimligt krav att ställa på sig själv. Frågan är hur man kan börja vara lite snällare med sig själv.

Några tankar om detta?

/k

Samtal

Konstaterar åter igen att samtal med vänner är magiska: utan att jag vet riktigt vad som hänt så känner jag hur tvivlen skingras och lusten fyller mitt bröst igen. Fina, älskade vänner.

Den där balansen, alltså: tillägg.

Jag har sovit på saken, och kommit fram till följande:

Det som gör att jag har svårt att möta människor nu utan att hålla tillbaka är att jag är så uppfylld av känslor att det överskuggar min lyhördhet för andra människors behov och gränser. Om mina känslor och tankar vore musik så är det som att volymen på mina känslor just nu är så hög att jag har svårt att höra andras melodier.

Jag känner t.ex. att jag gärna vill beröra människor (rent fysiskt), men eftersom jag känner så intensivt just nu så tar sig denna impuls proportioner som gör att det kan bli svårt för den andra människan att ta emot beröringen. Om jag plötsligt börjar krama om och beröra en ytligt bekant så är det troligt att denne blir lite konfunderad och kanske känner att jag går över en gräns genom att vara så kroppsligt intim.

Samma sak gäller för ”själslig” intimitet – just nu vill jag gärna beröra och beröras i den meningen att jag vill vara helt öppen och ärlig och prata om sådant som betyder något, sådant som vi skriver om här. Men alla relationer jag har är ju inte sådana att det finns en bra grund för sådana samtal. Att vara för intim i denna bemärkelse kan också skapa ett visst obehag hos andra människor.

Eftersom jag tillfälligt tappat min fingerspetskänsla för var andra människors gränser går, så håller jag tillbaks istället. Jag tror också att jag måste försöka vara mer lyhörd för mig själv, för det här känslosvallet gör också att jag har svårt att se var mina egna gränser går. Det är faktiskt inte alla människor jag vill vara intim med heller, men känslosvallet är ganska odiskriminerande

/k

Den där balansen, alltså…

Som jag och barfotaliv har skrivit om tidigare så är vi mitt inne i omvälvande processer (det är en väldigt speciell upplevelse att gå igenom detta tillsammans med dig, vännen) och det är tydligt att det är något stort och bra som händer med mig nu. Vi brukar kalla det en islossning. Men även om det ibland känns nästan berusande att känna hur mycket som händer i mig så är det inte helt lätt eller smärtfritt att vara mitt i något sånt här. För att blanda in ännu en metafor i leken så känns det ibland jobbigt att den där dörren som jag lyckats låsa upp nu står på vid gavel – att jag hela tiden bli så berörd av allt. Jag har så svårt att värja mig! Vet inte hur många gånger jag har börjat gråta av musik de senaste veckorna, och mitt hjärta bultar och ömmar av kärlek och medkänsla. Även om jag värdesätter det så är det också ansträngande att vara så mottaglig för allt.

Det handlar nog om balans. Jag har känt mig väldigt obalanserad i flera veckor, och det är väl inte konstigt egentligen. Tvärtom vore det underligt om jag inte kände mig lite mörbultad. Problemet är att jag inte har kunnat hitta något riktigt lugn ännu. Till och med när jag är trött och slut känner jag hur energin fortsätter strömma i mig, utan att ha någonstans att ta vägen. Jag vill hela tiden prata, tänka, skriva, även när jag inte förmår göra det. Det gör mig uttröttad ibland, och jag kan ha svårt att vara närvarande och lyhörd för andra – jag tar bara in en känsla och uppfylls av den. Ofta måste jag hålla tillbaks när jag möter andra (förutom mina närmaste vänner) eftersom jag känner så starkt och det krockar liksom med resten av världen. Det handlar inte om att jag försöker kontrollera mina känslor som jag gjorde förut, utan om att jag…hur ska jag beskriva det…om att det blir svårt att mötas, kanske. Jag är så uppfylld av allt det här, men jag förstår ju att för resten av världen är livet ganska mycket som vanligt.

Kanske är det också så att alla mina gamla obearbetade känslor vill ut nu. Jag behöver hitta ett sätt att få utlopp för all den energin. Jag känner mig väldigt kreativ nu, och det är ju bra, men jag behöver något mer!

(Möjligtvis får jag ta tillbaks lite av det jag skrev i förra inlägget: jag skulle behöva lite sinnesro. Men som sagt, det är balans det handlar om.)

/k

Närvaro och utsvävningar

Jag har läst lite (med betoning på lite) om buddhism och medveten närvaro, och om att träna sig i att vara helt närvarande i nuet. Nu skall sägas att jag inte har gjort något försök att praktisera denna typ av medveten närvaro. Jag inser också att om detta är något man vill göra så kräver det regelbunden träning och det ganska lång tid innan man kan skörda frukterna av ”arbetet”. Men jag har gått och funderat lite på om den sortens närvaro i nuet är något jag eftersträvar. Jag vet inte. Säkert kan det skänka mycket ro till sinnet.

Jag vet dock att jag har en längtan och en strävan efter att vara mer närvarande i det jag gör, men ser kanske den närvaron mer som en slags acceptans. Jag vill kunna vila i det jag gör, vare sig det är något njutningsfullt eller något tråkigt. Jag vill kunna acceptera att jag diskar när jag diskar, istället för att se det som ett måste som jag bara vill få överstökat. Om jag accepterar att jag diskar/jobbar/gör något trist men nödvändigt så frigörs mitt sinne från det missnöje som annars lätt uppstår när man egentligen vill göra något roligare med sin tid. Med acceptansen kommer öppnas också möjligheten att uppskatta det som faktiskt är givande i det man gör. Ibland är det kanske bara så att man måste göra något, t.ex. jobba på ett trist och nedbrytande jobb för att få pengar till mat och hyra, men då kan man tänka på vad det arbetet faktiskt möjliggör för en själv och se att det finns en mening i det till synes meningslösa knegandet. Är det ändå outhärdligt trist brukar jag tänka ”this too shall pass” och då känns det lite bättre.

Däremot uppskattar jag verkligen att låta mina tankar vandra iväg, bortom det jag befinner mig i här och nu. Det är om inte en slags vila så en slags frihet. Ofta föds nya idéer när jag släpper iväg tankarna utan att kontrollera dem.

Jag vet inte om frid och sinnesro är mitt huvudfokus. Kanske är det istället att lära känna mig själv mer allsidigt genom att låta mig känna och utforska hela min bredd och mitt djup? Självklart är friden och lugnet viktigt, men om man är en sådan som hela livet har kontrollerat sig själv och sina känslor så är det lika viktigt att släppa taget och ge sig hän. För att (som vanligt) ta till en metafor, så vill jag se till att min båt är så stabil och tålig som möjligt, för att sedan ge mig ut på världshaven och se var strömmarna för mig, trygg i förvissningen om att jag när som helst kan hitta tillbaks till en trygg hamn. För varje tur blir min karta mer detaljerad, jag hittar fler och allt bättre sätt att navigera igenom farliga vatten och jag hittar nya trygga hamnar där min karta tidigare var tom.

/k

Om att hålla balansen i en stormig värld

Jag känner att mitt liv är väldigt ljust nu, fullt av kraft och möjligheter, jag känner mig ofta i flödet och saker faller ofta på plats av sig själva, som om världen vill att det ska ordna sig för mig. Dock måste jag inse en sak; jag är inte osårbar. Jag blir lätt övermodig och förväntar mig att jag ska klara av vad som helst, men det gör jag inte, verkligen inte. Mitt skal är väldigt skört. Jag behöver lära mig att hantera det jag tar in, lära mig att allt omkring mig påverkar mig, alla.

Nu när jag har lyckats ta mig upp, lyckats komma ur den mörka känsla jag ofta bar med  mig tidigare, måste jag lära mig att simma, att stanna på ytan, att hålla balansen. Till stor del tror jag att det handlar om att inse mina begränsningar, att inse att jag inte klarar allt bara för att jag mår bra, jag måste tillåta mig själv att också vara svag, lita på att ljuset finns där även om jag tillfälligt känner negativa känslor. Komma ihåg att man inte behöver ha en konstant hög energinivå för att ens liv ska vara ljust, utan att det snarare handlar om att se det ljusa i det lilla, att vara närvarande, att bejaka det man känner i stunden. Hela ens jag ska finnas med en, ingen del kan lämnas bakom, då blir det hål, läckor.

Jag måste också lära mig att vårda balansen, ge mig tid att landa, lära mig att separera mitt eget mående från andras. Man vill så gärna finnas till för andra, hur gör man det utan att dras med in i deras upplevelser? Jag känner ofta att jag är för känslig, att ALLT går rakt in i mig och väl där rubbar det min egen existens och får mig att tappa balansen, så skör är jag. Utmaningen jag står inför just nu handlar om just detta, att lära mig att vårda mig själv när allt omkring mig gungar, att vörda mitt välmående, att lära mig att filtrera världen liksom att rensa ur mitt system innan det blir överfullt. Lära mig mina gränser och skapa marginaler.

Nu ska jag gå ut i regndiset som är utanför, och andas, landa, stanna upp och känna. jag vill få ner fötterna på marken, föreställa mig att fotsulorna har kontakt med jorden, att tårna borrar ner sig i myllan, att jag är ett med världen. Precis det tror jag att jag behöver för att komma tillbaka till mig själv just nu. Känna min plats i tillvaron. Känna att kraften finns där, överallt omkring mig, i allt precis som i mig, som är en del av allt.

/barfota

Drivkraft

Glad att läsa om era tankar kring lust och sinnlighet, lusten är sannerligen en stark energikälla, och en drivkraft. Jag har senaste dagarna funderat en del kring vad som driver mig framåt i livet, vad som är min drivkraft. Jag upplever ofta att människor tycker att det är märkligt att jag just nu inte visar något intresse att utbilda mig, skaffa ett ordentligt jobb, bli nånting… folk kämpar på och kommer med olika förslag i någon slags försök att hjälpa mig att komma på vad som skulle passa just mig… men jag vill ju inte.

Ibland dras jag med i bilden av att man faktiskt MÅSTE bli något, annars är man närmast förlorad, eller så är det ett tecken på att man helt saknar drivkraft.. att man är allmänt slö och oengagerad. Jag inser att jag ibland jämför mig med människor som åstadkommer mycket, då menar jag i bemärkelsen saker som går att mäta, räkna eller få intyg eller pengar för, och att det ibland kan få mig att känna mig dålig. Det finns så många som tycker att prestation är en dygd. Det här gör mig lite upprörd (både att jag upplever att folk tycker att det är en dygd och att jag låter det påverka min självkänsla), jag vet ju egentligen att jag lever som jag gör för att jag vill det. Jag har ännu inte kommit på något yrke som är tillräckligt spännande för att jag ska vilja ge det så mycket av min tid under en stor del av mitt liv, tänk på allt annat som jag inte hinner med under tiden. Det finns så mycket jag vill hinna utforska, tusen olika saker, och jag vill vara fri att finna min egen väg, att följa min egen rytm.

Min tid är min allra mest värdefulla ägodel, jag vill njuta av den. Visst behöver den också användas för att få livet att gå runt, men som det känns nu är jag glad över mitt jobb som känns meningsfullt samtidigt som det lämnar utrymme för mitt eget, som det här t.ex. Jag tänker att det verkligen inte är avsaknaden av drivkraft som får mig att leva som jag gör, snarare att det vore att gå emot min drivkraft om jag levde annorlunda. Allt det jag vill göra går inte att få ihop i en enda yrkesroll, inte just nu iallafall, och jag är faktiskt inte villig att kompromissa. Jag vill följa min känsla.

Så vad är då min drivkraft? Det är det jag måste komma ihåg, och hålla fast vid när jag får för mig att jag borde vara sådär högpresterande som så många är. Jag tror att min yttersta drivkraft är viljan till växande, till inre utveckling, och det kan väl sannerligen jämföras med någon slags karriär, bara annorlunda. Jag vill öka mitt mod, min känslighet och min närvaro, min självkänsla och min förmåga till ärlighet. Jag vill lära känna min skapande kraft, lära känna världens och livets väsen, verkligen lära mig lyssna. det finns väldigt mycket som jag vill, bara lite annorlunda saker, sådant som är svårt att mäta. Jag vill leva, verkligen leva.

/barfota

Om riter och symboliska handlingar

Jag tror mycket på kraften i riter och symboliska handlingar. Trots att hon är ateist, tänker du nu (om du vet att jag är ateist, det vill säga). Jo, jag har insett att det för mig inte finns någon motsättning mellan att vara ateist och att använda sig av metoder som återfinns i olika religioner. Jag tror att riterna har skapats och använts för att de faktiskt fungerar, för att de talar till något i oss människor. Den rituella handlingen är laddad med den betydelse vi själva ger den, en betydelse som kan vara helt och hållet personlig eller som kan delas av många. Jag tror också att vi genom riten når fram till även det där ordlösa (det undermedvetna) i oss, och att det är en av anledningarna att riten är så kraftfullt som verktyg.

Jag har funderat på om den symboliska handling jag utförde på en resa för ett tag sedan kan vara en del av förklaringen till att jag är så öppen för förändring nu. Jag släppte taget om något som hållit mig tillbaka.

Igår var det valborgsmässoafton, en tid då det gamla rensas ut och man gör plats för det nya. Då passar det bra att göra en liknande rensning i sitt inre – att bränna upp lite gammalt bråte och bereda plats för det man vill bjuda in i sitt liv. Man kan se det som att man fokuserar sig och påminner sig om vilken strävan man har i livet. Årstidsväxlingarna är ypperliga tillfällen att göra detta – de är ju symboliska i sig.

Igår provade jag att lägga tarotkort för första gången, med hjälp av en kunnig vän. Det är en sådan där grej som jag nog hade himlat med ögonen åt för några år sedan, men nu när jag provat ser jag verkligen hur det kan vara ett bra verktyg för att få nya perspektiv på sitt liv, sina tankar och sina känslor. Jag tror inte att man kan förutspå framtiden med korten eller något sånt, men jag tror att de kan stimulera en till att se saker på ett annat sätt. Tänka kreativt! För mig bekräftade korten jag fick på många sätt min bild av mitt liv. Det är nästan så att jag ändå tror att det är något magiskt med dem…och man måste ju ha tilltro till att man kan få ut något av det, annars fungerar det garanterat inte. Jag tycker det är ok att nästan tro på magi lite då och då

/k

Köttets lustar

Jag och barfotaliv pratade om det här med köttets lustar för ett tag sedan, med anledning av att min kropp började göra sig påmind å det bestämdaste: vi kan kalla det vårkänslor. Plötsligt stod jag där, totalt överrumplad av att min kropp plötsligt började känna en sån lust, och jag visste inte vad jag skulle göra av känslan.

Sexualiteten är en stark kraft, och när man känner något väldigt starkt och inte har möjlighet att leva ut det kan det kännas mer som en brist än en kraft. Men jag försöker att se det som en kraft, en spänning i kroppen som fyller mig med energi, och den kraften är min.

Det känns spännande att utforska denna sida av min kroppslighet. Efter många år i ett förhållande är jag nu utan någon att dela den sortens intimitet med, och på ett sätt tror jag nu har en chans att lära känna min egen sexualitet på ett nytt sätt: att jag genom att vara närvarande i känslan kan föra in mer sensualitet och sinnlighet i hela mitt liv och min varelse. Jag känner mig (med risk för att vara för personlig) som en katt på löpen ena dagen (lite jobbigt) och nästa dag som en spinnande, nöjd katt som sträcker på mig i solskenet (mer behagligt). Även om det kan vara lite frustrerande ibland så känner jag att lusten tillför något i mitt liv. Jag känner mig mer levande.

Egentligen är det konstigt att vi inte pratar mer om sexualitet – eller att vi inte pratar om sexualiteten på ett annat sätt. Det är trots allt ett grundläggade behov hos oss människor. Det behöver inte ens handla om sex som sådant, utan bara närhet med en annan människa: att komma nära, nära, känna någon annans hud mot ens egen, känna en annan människas doft och värme.

/k

Om kroppen

En av livets realiteter är att vi människor är kroppsliga såväl som själsliga varelser. Det förstnämnda tycker jag att man lätt glömmer bort. Vi pratar om våra kroppar som något vi har, när vi i själva verket är våra kroppar; vi är inte enbart kroppar, men kroppen är en del av den man är. Även om vi inte alltid är lyhörda på våra kroppar så gör de sig påminda: vi känner hunger, törst, lust, trötthet o.s.v., och själslig obalans visar sig ofta även i kroppen i form av magbesvär, sömnproblem eller värk.

Jag har under det senaste året börjat lära känna min kropp genom fysisk aktivitet, och märkt hur välgörande det är även för mitt själsliga välbefinnande. Än har jag långt att gå innan jag kan säga att jag känner min kropp utan och innan, men jag har i alla fall börjat känna mig mer närvarande i den fysiska delen av min gestalt sedan jag började träna och började tänka på min egen kroppslighet. Jag njuter av att använda min kropp och är oerhört tacksam för allt den kan göra. Det är också mycket lättare att tycka om sin kropp och strunta i allt vad skönhetsideal heter när man tänker på kroppen på det sättet. Den är inte något som ska tyglas, den ska vördas. Jag älskar min kropp!

/k