Den där balansen, alltså: tillägg.

Jag har sovit på saken, och kommit fram till följande:

Det som gör att jag har svårt att möta människor nu utan att hålla tillbaka är att jag är så uppfylld av känslor att det överskuggar min lyhördhet för andra människors behov och gränser. Om mina känslor och tankar vore musik så är det som att volymen på mina känslor just nu är så hög att jag har svårt att höra andras melodier.

Jag känner t.ex. att jag gärna vill beröra människor (rent fysiskt), men eftersom jag känner så intensivt just nu så tar sig denna impuls proportioner som gör att det kan bli svårt för den andra människan att ta emot beröringen. Om jag plötsligt börjar krama om och beröra en ytligt bekant så är det troligt att denne blir lite konfunderad och kanske känner att jag går över en gräns genom att vara så kroppsligt intim.

Samma sak gäller för ”själslig” intimitet – just nu vill jag gärna beröra och beröras i den meningen att jag vill vara helt öppen och ärlig och prata om sådant som betyder något, sådant som vi skriver om här. Men alla relationer jag har är ju inte sådana att det finns en bra grund för sådana samtal. Att vara för intim i denna bemärkelse kan också skapa ett visst obehag hos andra människor.

Eftersom jag tillfälligt tappat min fingerspetskänsla för var andra människors gränser går, så håller jag tillbaks istället. Jag tror också att jag måste försöka vara mer lyhörd för mig själv, för det här känslosvallet gör också att jag har svårt att se var mina egna gränser går. Det är faktiskt inte alla människor jag vill vara intim med heller, men känslosvallet är ganska odiskriminerande

/k