Om orimliga krav och människovärde

Tid har förflutit. Solen har gassat, och regnet har öst ner. Det öser än.

Denna blogg har varit lite av en monolog ett tag nu – kanske är det därför den har stannat av? Jag har i alla fall känt mig lite ensam här. Nåväl.

Jag fick en märklig och jobbig insikt för ett tag sedan: jag skäms över att jag har så vacklande självkänsla. Jag tycker alltså att jag är dålig för att jag tycker att jag är dålig. Snacka om dubbel bestraffning! Varifrån kommer dessa negativa tankespiraler egentligen? Om ens strävan efter att må bra och tycka om sig själv blir ännu ett ok man bär, hur tusan ska man göra då?

Lösningen är väl att på något sätt vara lite snällare med sig själv, mer tillåtande och accepterande. Men hur balanserar man acceptans med en strävan efter att bli en bättre människa?

En annan sak jag har funderat över är just vad som gör en till en bra människa, detta mot bakgrund att jag som sagt kan tycka att min i grunden positiva strävan efter att vara snäll, generös, empatisk osv. ofta får mig att känna mig otillräcklig. Tycker att vi ofta pratar om vad som inte definierar ens värde som människa (framgång, karriär, utseende osv, sånt som värderas högt i samhället i stort men som inte egentligen säger något om hur god man är som människa) men vad är det då som avgör ens värde? När är man en bra människa? På sätt och vis måste det väl bero på ens handlingar: hur man beter sig gentemot sina medmänniskor. Men räcker det att göra så gott man kan? Och vad innebär det, dvs hur mycket energi måste man ha lagt ner på något för att kunna säga att man gjort så gott man kan? Man kan ju alltid göra mer.

För mig förvandlas ofta min strävan efter att vara bra till en strävan efter att vara perfekt. Om jag är fullkomlig så är jag bra. Inte annars. Detta är ju ett helt orimligt krav att ställa på sig själv. Frågan är hur man kan börja vara lite snällare med sig själv.

Några tankar om detta?

/k